ERFARENHETER SOM UNG LÅNGTIDSARBETSLÖS – En svepsares tankar

Jag är en ung arbetslös kvinna under 30 år. Jag är färdig utbildad efter 3 års studier. Efter att jag blev färdig från mina studier 2009 gällde det att hitta jobb inom min egen branch. Men att få ett jobb har verkligen inte varit en självklarhet för mig. Hösten 2009, ganska direkt efter mina studier, fick jag en arbetsprövningsplats som varade i 5 månader, arbetsuppgifterna hade ingenting med mitt eget område att göra. Efter det var jag arbetslös i ett drygt år. Jag sökte jobb, men först hösten 2010 blev jag första gången efter att min arbetsprövning tagit slut i början av året, inkallad på arbetsintervju. Men att bli inkallad på intervju är ändå verkligen ingen garanti till att få jobbet. Men i mars 2011 fick jag en arbetsprövningsplats, som varade ett halvt år, och som var kontorsarbete, och motsvarade mina studier. Efter att de 6 månaderna gått, följde igen en lång period av arbetslöshet. Från hösten 2011 till ett år framåt, sökte jag otroligt många jobb, utan resultat. Jag blev inkallad till intervjuer nu och då. Men aldrig var det jag som blev vald till arbetsplatserna. Hösten 2012 började jag ändå på en jobbsökningskurs för arbetslösa ungdomar, varifrån jag fick en 2 månaders arbetsprövning. Men när den tog slut, var det bara arbetslöshet som gällde igen. Jag fortsatte söka många jobb. Under våren 2013 blev jag inkallad till bara en intervju, där det visade det sig att personen till arbetsplatsen redan hade valts när jag kom på intervju. Så jag trodde nog att hoppet var ute med den arbetsplatsen. Efter så många motgångar på arbetsmarknaden är ju inte självförtroende i topp precis. Och inte kan man heller vara allt för optimistisk. Men sen visade det sig att jag ändå fick komma dit och arbeta för en månad. Juni 2013 hade jag mitt första arbete med lön. Men jobbet varade bara en månad, sedan var jag arbetslös igen. Jag fortsatte med att söka jobb som vanligt. Under hösten 2013 blev jag antagen till två intervjuer. Till den försra arbetsplatsen var det inte jag som valdes till arbetsplatsen. Och till den andra arbetsintervjun i slutet av 2013 fick jag uppleva ett märkligt bemötande. Jag har en talstörning, som gör att mitt tal inte flyter på som det borde, och som försvårar möjligheten att kommunicera, och kallas stamning. Eftersom arbetsgivaren märkte det, började hon fråga mig om jag inte är riktigt fiffig i huvudet, och om jag har gått i specialskola. När jag svarade att jag har gått i en helt vanlig skola, frågade hon om jag hade extra svårt i skolan, och behövde mycket stöd. Och fast jag försökte förklara för henne att jag är en helt vanlig människa som gått i normal skola, och är helt normalt begåvad, ville hon inte förstå det. Och hon behandlade mig som jag skulle vara en “tönt” och var hemskt obehaglig. Hon funderade ändå på om jag skulle kunna göra någonting i butiken som arbetsprövare. Men jag ville inte ens fara dit, när stämningen var så otäck. Tillslut vid årsskiftet beslöt jag att kontakta Sveps, för jag hade hört att det kunde vara en bra plats att vara för unga medan man söker jobb. Och jag fick komma till Sveps i början av 2014. Sveps går ut på, att man söker jobb, gör besök till olika företag, för att se hur det är att arbeta på olika arbetsplatser. På Sveps är det också viktigt med motion på olika sätt, och ingår olika former av sport. I mars ordnade arbetskraftsbyrån en arbetsintervju åt mig till en arbetsprövningsplats. Och jag blev faktist antagen till arbetsplatsen. Arbetsprövningen skulle räcka 3 månader, och det lovades stort att arbetet skulle fortsätta med lönestöd efter det. Men det gick inte riktigt så. Förmannen bestämde redan efter ett par veckor, att jag inte uppfyllde hennes krav som arbetstagare, och att jag inte är lämplig att fortsätta där. Några andra riktiga motiveringar fick jag inte ens, annat än att jag verkar för oerfaren. Men jag fick vara där på arbetsprövning de där 3 månaderna. Arbetskamraterna var trevliga, och jag trivdes helt bra på det sättet. Men arbetsuppgifterna var ensidiga och otroligt långtråkiga, när det bestämdes att jag skulle syssla bara med i stort sett en enda arbetsuppgift. Jag var inte heller så väldigt motiverad att stiga upp på morgonen, och fara till jobbet, när jag visste att jag inte var uppskattad. I juli blev jag arbetslös igen. Jag sökte några jobb under sommaren, utan något resultat. Jag hade också en stark vilja att fara tillbaka till Sveps, där jag hade trivats så bra. Och innan jag ens själv hade hunnit ta kontakt till Sveps, tog Sveps kontakt med mig, och jag fick komma dit igen. Och jag har alltså trivats otroligt bra på Sveps. Där är alldeles fantastiska människor som arbetar på Sveps, och en alldeles underbar personal. De vuxna tar väl hand om de unga, och det uppskattar jag verkligen. Det är verkligen en plats, dit det känns trevligt att komma till varje morgon. Och jag tycker att Sveps är ett perfekt alternativ för ungdomar som söker jobb eller studier, eller som funderar på vad de vill göra.

Men det har gått fem och ett halvt år nu sedan jag blev färdig från mina studier, och jag har fortfarande inte någon egentlig arbetserfarenhet på min egen bransch. Och jag har inte heller varit anställd med lön mera än 1 månad i hela mitt liv. Så visst känns det ganska frustrerande och oroväckande. Och jag är också lite rädd att det är delvis stamningen och att jag är finlandssvensk, som har gjort det ännu svårare och kommer att göra det svårt också i framtiden att bli anställd. Jag har haft en stark känsla på de arbetsintervjuer jag blivit antagen till, att arbetsgivarna har direkt strukit mig som ett möjligt alternativ, så fort de märkt att jag talar på ett annat sätt. Jag tror tyvärr inte att alla människor förstår att man är en vanlig, fiffig människa precis som alla andra, också fast jag låter annorlunda än andra när jag kommunicerar.

Men så vet jag också att det är dåliga tider på arbetsmarknaden just nu, och det är svårt för vem som helst att få ett jobb. Så jag vet mycket väl, att jag inte är den enda som har problem att hitta jobb. Jag vet också att är man oerfaren arbetstagare, har man också svårare att få jobb. Och det blir som en ond cirkel, och man blir aldrig mera erfaren. En sak som också ibland kan irritera, att arbetskraftsbyrån ibland själv ska bestämma över andra vad de ska göra. Det är ju jätte bra för sådana som inte har någon aning om vad de vill göra, att arbetsförmedlarna hjälper dem på traven. Men om man själv vet vad man vill, borde man få gå enligt det. Också det där om man har någon ide om vad man vill göra, att arbetskraftsbyrån liksom sätter sig emot det.

Efter att ha varit arbetslös allt som allt i drygt 3 år, har jag ju känt en viss uppgivenhet gällande jobb och sånt. Och jag känner att jag har anpassat mig ganska bra till livet utan arbete, genom att hitta på eget program och egna aktiviteter. Och TYVÄRR har jag börjat trivas också med att vara arbetslös, vilket är ett dåligt tecken. Också dagsrytmen har påverkats otroligt mycket av det arbetslösa livet. Men jag har trivats på Sveps, för det känns bra att ha ett ställe att fara till dagligen, och ha något att göra på dagarna. Och jag har också samtidigt en stark motivation till att hitta ett jobb, och jag trivs också med arbetslivet. Jag anser att det är viktigt att ha en arbetsplats, för att klara av sin ekonomiska situation. Och på de få arbetsplatserna jag har arbetat har jag ändå positiva upplevelser. Och jag har trivats bra på de flesta arbetsplatserna.