Det räcker att du kämpar

Vi har alla fått höra fina historier om hur en människa har hittat sin väg i världen. Någon såg en skadad fågel på gatan när han var ung och bestämde sig där och då att bli veterinär. En annan vill ha ändring och är redo att slåss med knytnävarna för det. En följer sin passion och kärlek oavsett vad de andra runt omkring henne tycker. De vet vad de vill ha, vad kämpa för. De har ett harnesk och ett armborst redo att skjuta med. Jag var inte en av dem.
Så länge som jag kommer ihåg har jag känt mig som en outsider. Inget jag gjorde räckte till. Bara att gå ut var otroligt svårt för mig. Att sitta stilla och hålla käften var egentligen det enda jag lärt mig från mitt barndom. Jag hade aldrig någon som sagt att de var stolta över mig. Jag började undvika sociala situationer så långt jag kunde och under en vanlig skolvecka på lågstadiet hade jag en vana att låsa mig själv till toaletten minst en gång. Jag satt där och grät. Jag hatade mig själv och såg mig sjäv som någonting värdelöst. Jag hade inga talang, var bara ett jävla stort skämt. Och jag hade ingen som skulle ha sagt mig annat. Så jag gjorde ett beslut – jag rymde från verkligheten.

Jag började bygga på en annan verklighet för drygt 15 år sedan. Där kunde jag delta i alla de äventyren jag ville, vara vänner med trollkarl och pop-stjärnor och mest av allt fick jag vara vem som helst. Och jag ville vara vem som helst utan mig själv. Men för att jag levde i min egen fantasi och blev riven till “verkligheten” gång efter gång, började jag ta bitar av det med mig. Bitar av den magin jag kände utanför allt annat, för där var jag en del av någonting större. Där var jag lycklig.

Stunderna då jag var tvungen att vara borta från min fantasi gjorde ont, så jag började limma bitarna jag tagit runt mitt ansikte. Så småningom började det inverka mitt betéende, mitt sätt att tala och tänka. Jag tog med så mycket av det sagolika som jag kunde, utan att ens tänka på det dess mer. Men allt det här gjorde mig till någotning falskt i andras ögon. Det som var sagolikt och magiskt för mig, såg andra som lögner. Det fick jag verkligen lära mig hårda vägen.

Men nu är saken annorlunda. Nu är jag i vuxen ålder. Inget barn, ingen tonårig.

Jag klarar mig fortfarande inte utan min fantasivärld. Det är den jag egentligen lever i, men det är inte den jag vill leva i. Jag vill ha en verklig värld, en som jag kan röra med mina egna händer. Jag kommer inte att bli en läkare eller en som gör välgörenhet. Du behöver inte det heller. Minns du gången då lånade din axel till en vän? Minns du hur du satt en annnan människans behov före dina egna? Då du gav ett leende till en total främling? Då du älskat någon?
Det räcker. Man måste se på världen som den är. Jovisst, det gör ont, men allting som är vackert har blivit byggt av någonting som en gång varit fult. Det räcker med att du vill göra någonting. Du är inte den enda och du är inte ensam. Det räcker att du är här.

Det räcker att du kämpar.