Att hamna utanför samhället

Ungas depression och ångest är en av de största anledningarna till att många unga hamnar utanför det som anses vara ett normalt arbetsliv och skolliv.

Allting som nämns i följande text är från min 21-åriga erfarenhet av livet.

Det är många som inte har tänkt tanken att någon gång hamna utanför samhällets system. De flesta ungdomar har redan en plan på hur deras karriär och liv skall bli i framtiden. Men vad om det inte blir som man har tänkt sig? Ibland händer det saker i en persons liv som betyder att man måste ändra eller skjuta upp de planer som man har haft. Ofta är det positiva saker som sker, till exempel en ny familjemedlem eller ett överraskande jobberbjudande.

Men det finns en lika stor risk att det är något negativt som påverkar personens liv. Det är det negativa som många inte vill tala om. Men jag tycker att det negativa även är värt att dela med sig av. I dagens läge är det så viktigt att aldrig misslyckas. Du skall alltid vara på topp i det mesta och klara av det som du har valt att pröva på. Vare sig det gäller jobb, skola eller familjeliv och oftast alla tre på en gång. Du ska vara en supermänniska för att passa in i dagens samhälle.

När jag har använt precis de här orden för både människor i min egen ålder (runt 20 år), personer äldre än jag och även professionella så reagerar de antingen med: Jo det stämmer. Eller med: Det är bara du som är lite extra sensitiv eller det är bara de som är lata och inte tar sitt arbete seriöst. Oftast är det de senare svaren som jag får. Är det verkligen jag som är extra sensitiv? Eller är det för mycket press på dagens ungdomar? Kan dagens press verkligen framkalla mentala sjukdomar som depression eller utbrändhet? Eller att man som ungdom inte känner sig värdig eller duktig nog att fortsätta med något som man en gång har misslyckats med? Det är det här jag verkligen vill att man skall tänka mera på. Vilken stress ungdomar går igenom i dag. När man redan vid 15 års ålder skall bestämma i vilken riktning man vill ta sitt arbetsliv.

Det känns som om historien upprepar sig igen. När man tittar på hur ungdomar behandlades för några årtionden sedan och hur de behandlas i dag så är det skrämmande lika. Förr kläddes och behandlades barn och unga som miniatyrvuxna även om de inte hade samma rättigheter som vuxna människor. Det verkar som om vi är på väg tillbaka till det här tänkandet om våra unga och barn. Många tvingas växa upp väldigt snabbt och ta sig an stort ansvar som barn egentligen inte skall behöva ta. När man får ett så stort ansvar som så ung så tror jag att man i något skede antingen kraschar psykiskt, på grund av att det är för mycket ansvar vilket leder till för mycket stress, eller att personen i fråga inte orkar med ansvaret. Det finns förstås otaliga orsaker varför man hamnar utanför samhällets system, men det här är två av de orsaker som jag tror påverkar dagens ungdomar mest.

När det kommer an på den mentala hälsan så vet man mycket mer nu än vad man gjorde då. Varför är det då så att många fortfarande tror att när man är ung så är det antigen ”hormonerna som spökar” eller att man är lat? När en ungdom sedan slutar med vad hen har hållit på med, vare sig det är skola eller jobb så brukar de ofta frysa ut dem omkring sig. En annan orsak varför man ofta fryser ut människor i ens liv är att man skäms över det faktumet att man är utan jobb. Att man inte klarar av små saker som att behålla ett jobb eller att lyckas med skolan. De som lider av depression och ångest och genom det inte kan arbeta eller gå i skolan, brukar ofta bli väldigt ensamma människor. När man inte klarar av det som förväntas av en. Dagliga sysslor som att ens stiga upp från sängen för att gå till matbutiken verkar näst intill omöjliga. Hur är det tänkt att man över huvud taget skall orka gå till arbetet eller skolan om man inte ens orkar stiga upp?

Ungas depression och ångest är en av de största anledningarna till att många unga hamnar utanför det som anses vara ett normalt arbetsliv och skolliv. Jag tar även upp det för att det är många unga som tror att de bara är lata eller att det är normalt att vara ledsen en större del av sin vakna tid. Att det skulle höra till att må på det här sättet när kroppen ändras och det händer mycket nytt i ens liv när man skall bli vuxen.

Det skulle vara väldigt viktigt att både de unga och de vuxna i deras närhet skulle veta mer om de här vanliga psykiska sjudomarna som kan drabba vem som helst, så att man kan hjälpa och stöda varandra så att det kanske inte behöver gå så långt som till depression.

Det finns ingen åldersgräns på vem som kan hamna in i en djup depression.

Min tid på Sveps

Jag var mitt i min depression , och svår kris, åt mediciner.

Jag gick till min psykoterapi 3ggr i veckan.  Började snabbt komma längre och längre in i mig.

Och kunde börja fokusera på allt de andra som hände runt en.

En dag började jag googla ungdomsverkstäder, och fann Sveps.

Berättade för min psykolog om det och hon tyckte de lät som en bra ide att vara i kontakt med

dem.  Skickade ett mail iväg till Camilla som jobbar på Sveps som var individuell handledare.

Hon svarade snabbt och vi bestämde en träff. Den dagen kom och jag tog spårvag 10 upp till

dem.  Och där möter jag en glad Camilla, väldigt  öppen och hjälpsam. Vi pratade om vad jag

gjort tidigare. Och hon berättade för mig vilka möjligheter de fanns på Sveps. De var Starten

som var aktuell för mig.  Då gick vi på en rundvandring och hälsa på hos Non-Stop och där efter

hos Starten där Tarre och höll något föredrag. De bestämdes senare om att jag skulle komma

på onsdagen då första gången. Och de såg jag framemot. Matlagning var det på program de

hade vi varje onsdag. Det var att planer och utföra. Det var väldigt trevligt. Efter några gånger

ansåg jag att allt är inte så självklart för alla. Så där kunde jag också vara som stöd och berätta.

Massa program hade vi, banken var på besök några gånger, IT-hur allt påverkas idag, studie och

arbetsmöjligheter. Vi disskuterade massor med Tarre. Och jag började fundera vad vill jag göra ?

Kom snart till att jag ville studera Datanom i Ekenäs. Och Tarre tog på möjligheterna för mig.

Sedan blev de separation med min partner, så blev aktuellt att flytta hem till egna trakter.

Men då behövde jag hjälv av Jana med alla papper och lägenhetsökande.

Där efter blev de besök på socialen och skolan tillsammans med Jana. Och de kändes jätte

tryggt att ha henne med. Det blev flytt och allt var frid och fröjd tänkte jag.  Hittade lägenhet

och vänta att studierna skulle börja. Men de blev inte så kris i familjen blev att ta hand om det.

Allt gick för långt, trodde jag var frisk. Men allt ramlade igen. Pengarna räckte inte till både

studier och hyra.  Men allt slutade gott ändå, hittade min nuvarande kille från Hangö.

Jag tyckte de var tidigt att flytta ihop, men hade nog inget annat val i den situationen.

Han var den ända räddningen. Och idag är jag så frisk som jag kan vara och lycklig tillsammans

med min sambo.

Stort tack till Sveps, till alla personal men mesta till Tarre och Jana. Vi var som en hel familj.

Tur att ni fanns där då jag hade de svårt. Rekommendera varmt.

Företagare i Finland – En svepsares tankar

Jag jobbade som företagare i ca 6 månader, vilket hade sina goda sidor men även dåliga.Företagare var något som jag egentligen inte alls tänkt på att skulle kunna jobba som, men det kom en chans emot så jag tänkte att why not try it.

Började med att ägaren av stället var jag skulle börja jobba tränade upp mej att kunna göra ögonfransförlängningar, vilket blev ett av min jobb där.Under den tid jag tränade så hade jag sparat ihop pengar från den lön jag fått från mitt då varande arbete så jag gick och köpte en spraytan maskin. Sedan gick jag igenom en ganska lång process; gick till patent- och registerstyrelsen, hitta en bokförare, skaffa ett företags bankkonto och en betalningsterminalen. Eftersom jag inte hade jobbat länge med det som jag höll på med så gick det lite trögt i början. Hade inte ännu fått så stor kundkrets så satt för det mesta och fixade på nätsidorna som jag tog själv ansvar om att uppdatera och andra sociala medier, jag byggde även upp en del reklamaffischer och broschyrer som kom i användning.

Det som var bra med att vara företagare var att du kunde ganska mycket själv välja att vilka tider du ville komma på jobb. Inte en enda dag var likadan, förutom att öppnade stället nästan varje dag kl. 9:00. Tiderna gick helt hur kalendern såg ut att väldigt varierande, kunde ha kund #1 kl.9:30, #2 kl.13, #3 kl.15:15, #4 kl.20.Jobbade även på lördagar från 9 till ungefär 15. Beroende helt på hur många och vilka tider kunderna hade bokat, om ingen bokat in tid på lördag så var jag ofta ändå där för att de ibland kom in kunder genom dörren som inte bokat tid och ville genast ha något gjort.Samma gällde helgdagar. Ärligt sagt så de värsta var ibland när man väntat i ca 2-3h på den sista kunden den dagen och så ringde kunden i sista minuten och sa att slipper inte och komma sen heller att vill boka in ny tid, så då var det bara att låta glad och bara säga att no problem.
Även en dålig sak med att vara företagare var om något gick riktigt åt skogen så var det helt ditt eget fel. Att kunden kunde sedan prata vidare om dej till sina bekanta så de ville ju sedan inte komma till just dej för att få ex. sina fransar fixade. I jobbet ingick även det att hålla det städigt i lokalen, hämta in posten, svara i telefonen och boka in tider i kalendern även för de andra företagarna som jobbade där och hålla lite kontakt med de företagare som vi hade samarbete med.

Eftersom att det råkade sej vara dåliga tider i ekonomin så måste stället stängas, så då blev de jobb att skicka in epost och ringa alla platser och berätta att jag tänker stänga mitt företag. Jag skulle ha kunnat fortsätta men valde att stänga för att andra platser hade allt för höga hyror och det lönade sej inte just då.

Skulle jag bli företagare på nytt? Det är en svår fråga, men troligtvis inte för att det var jobbigt med alla papperskrig man hade med olika ställen och så skulle man måsta bygga upp sin kundkrets på nytt. Att stänga var lättare sagt än gjort, hade också en del räkningar på avbetalning som ännu betalar på.

Skulle jag rekommendera till någon att starta eget företag, sure. Men beror helt på var och hurdant du tänkt starta. Och om du har ekonomiskt råd att uppehålla det.

ERFARENHETER SOM UNG LÅNGTIDSARBETSLÖS – En svepsares tankar

Jag är en ung arbetslös kvinna under 30 år. Jag är färdig utbildad efter 3 års studier. Efter att jag blev färdig från mina studier 2009 gällde det att hitta jobb inom min egen branch. Men att få ett jobb har verkligen inte varit en självklarhet för mig. Hösten 2009, ganska direkt efter mina studier, fick jag en arbetsprövningsplats som varade i 5 månader, arbetsuppgifterna hade ingenting med mitt eget område att göra. Efter det var jag arbetslös i ett drygt år. Jag sökte jobb, men först hösten 2010 blev jag första gången efter att min arbetsprövning tagit slut i början av året, inkallad på arbetsintervju. Men att bli inkallad på intervju är ändå verkligen ingen garanti till att få jobbet. Men i mars 2011 fick jag en arbetsprövningsplats, som varade ett halvt år, och som var kontorsarbete, och motsvarade mina studier. Efter att de 6 månaderna gått, följde igen en lång period av arbetslöshet. Från hösten 2011 till ett år framåt, sökte jag otroligt många jobb, utan resultat. Jag blev inkallad till intervjuer nu och då. Men aldrig var det jag som blev vald till arbetsplatserna. Hösten 2012 började jag ändå på en jobbsökningskurs för arbetslösa ungdomar, varifrån jag fick en 2 månaders arbetsprövning. Men när den tog slut, var det bara arbetslöshet som gällde igen. Jag fortsatte söka många jobb. Under våren 2013 blev jag inkallad till bara en intervju, där det visade det sig att personen till arbetsplatsen redan hade valts när jag kom på intervju. Så jag trodde nog att hoppet var ute med den arbetsplatsen. Efter så många motgångar på arbetsmarknaden är ju inte självförtroende i topp precis. Och inte kan man heller vara allt för optimistisk. Men sen visade det sig att jag ändå fick komma dit och arbeta för en månad. Juni 2013 hade jag mitt första arbete med lön. Men jobbet varade bara en månad, sedan var jag arbetslös igen. Jag fortsatte med att söka jobb som vanligt. Under hösten 2013 blev jag antagen till två intervjuer. Till den försra arbetsplatsen var det inte jag som valdes till arbetsplatsen. Och till den andra arbetsintervjun i slutet av 2013 fick jag uppleva ett märkligt bemötande. Jag har en talstörning, som gör att mitt tal inte flyter på som det borde, och som försvårar möjligheten att kommunicera, och kallas stamning. Eftersom arbetsgivaren märkte det, började hon fråga mig om jag inte är riktigt fiffig i huvudet, och om jag har gått i specialskola. När jag svarade att jag har gått i en helt vanlig skola, frågade hon om jag hade extra svårt i skolan, och behövde mycket stöd. Och fast jag försökte förklara för henne att jag är en helt vanlig människa som gått i normal skola, och är helt normalt begåvad, ville hon inte förstå det. Och hon behandlade mig som jag skulle vara en “tönt” och var hemskt obehaglig. Hon funderade ändå på om jag skulle kunna göra någonting i butiken som arbetsprövare. Men jag ville inte ens fara dit, när stämningen var så otäck. Tillslut vid årsskiftet beslöt jag att kontakta Sveps, för jag hade hört att det kunde vara en bra plats att vara för unga medan man söker jobb. Och jag fick komma till Sveps i början av 2014. Sveps går ut på, att man söker jobb, gör besök till olika företag, för att se hur det är att arbeta på olika arbetsplatser. På Sveps är det också viktigt med motion på olika sätt, och ingår olika former av sport. I mars ordnade arbetskraftsbyrån en arbetsintervju åt mig till en arbetsprövningsplats. Och jag blev faktist antagen till arbetsplatsen. Arbetsprövningen skulle räcka 3 månader, och det lovades stort att arbetet skulle fortsätta med lönestöd efter det. Men det gick inte riktigt så. Förmannen bestämde redan efter ett par veckor, att jag inte uppfyllde hennes krav som arbetstagare, och att jag inte är lämplig att fortsätta där. Några andra riktiga motiveringar fick jag inte ens, annat än att jag verkar för oerfaren. Men jag fick vara där på arbetsprövning de där 3 månaderna. Arbetskamraterna var trevliga, och jag trivdes helt bra på det sättet. Men arbetsuppgifterna var ensidiga och otroligt långtråkiga, när det bestämdes att jag skulle syssla bara med i stort sett en enda arbetsuppgift. Jag var inte heller så väldigt motiverad att stiga upp på morgonen, och fara till jobbet, när jag visste att jag inte var uppskattad. I juli blev jag arbetslös igen. Jag sökte några jobb under sommaren, utan något resultat. Jag hade också en stark vilja att fara tillbaka till Sveps, där jag hade trivats så bra. Och innan jag ens själv hade hunnit ta kontakt till Sveps, tog Sveps kontakt med mig, och jag fick komma dit igen. Och jag har alltså trivats otroligt bra på Sveps. Där är alldeles fantastiska människor som arbetar på Sveps, och en alldeles underbar personal. De vuxna tar väl hand om de unga, och det uppskattar jag verkligen. Det är verkligen en plats, dit det känns trevligt att komma till varje morgon. Och jag tycker att Sveps är ett perfekt alternativ för ungdomar som söker jobb eller studier, eller som funderar på vad de vill göra.

Men det har gått fem och ett halvt år nu sedan jag blev färdig från mina studier, och jag har fortfarande inte någon egentlig arbetserfarenhet på min egen bransch. Och jag har inte heller varit anställd med lön mera än 1 månad i hela mitt liv. Så visst känns det ganska frustrerande och oroväckande. Och jag är också lite rädd att det är delvis stamningen och att jag är finlandssvensk, som har gjort det ännu svårare och kommer att göra det svårt också i framtiden att bli anställd. Jag har haft en stark känsla på de arbetsintervjuer jag blivit antagen till, att arbetsgivarna har direkt strukit mig som ett möjligt alternativ, så fort de märkt att jag talar på ett annat sätt. Jag tror tyvärr inte att alla människor förstår att man är en vanlig, fiffig människa precis som alla andra, också fast jag låter annorlunda än andra när jag kommunicerar.

Men så vet jag också att det är dåliga tider på arbetsmarknaden just nu, och det är svårt för vem som helst att få ett jobb. Så jag vet mycket väl, att jag inte är den enda som har problem att hitta jobb. Jag vet också att är man oerfaren arbetstagare, har man också svårare att få jobb. Och det blir som en ond cirkel, och man blir aldrig mera erfaren. En sak som också ibland kan irritera, att arbetskraftsbyrån ibland själv ska bestämma över andra vad de ska göra. Det är ju jätte bra för sådana som inte har någon aning om vad de vill göra, att arbetsförmedlarna hjälper dem på traven. Men om man själv vet vad man vill, borde man få gå enligt det. Också det där om man har någon ide om vad man vill göra, att arbetskraftsbyrån liksom sätter sig emot det.

Efter att ha varit arbetslös allt som allt i drygt 3 år, har jag ju känt en viss uppgivenhet gällande jobb och sånt. Och jag känner att jag har anpassat mig ganska bra till livet utan arbete, genom att hitta på eget program och egna aktiviteter. Och TYVÄRR har jag börjat trivas också med att vara arbetslös, vilket är ett dåligt tecken. Också dagsrytmen har påverkats otroligt mycket av det arbetslösa livet. Men jag har trivats på Sveps, för det känns bra att ha ett ställe att fara till dagligen, och ha något att göra på dagarna. Och jag har också samtidigt en stark motivation till att hitta ett jobb, och jag trivs också med arbetslivet. Jag anser att det är viktigt att ha en arbetsplats, för att klara av sin ekonomiska situation. Och på de få arbetsplatserna jag har arbetat har jag ändå positiva upplevelser. Och jag har trivats bra på de flesta arbetsplatserna.