Att hamna utanför samhället

Ungas depression och ångest är en av de största anledningarna till att många unga hamnar utanför det som anses vara ett normalt arbetsliv och skolliv.

Allting som nämns i följande text är från min 21-åriga erfarenhet av livet.

Det är många som inte har tänkt tanken att någon gång hamna utanför samhällets system. De flesta ungdomar har redan en plan på hur deras karriär och liv skall bli i framtiden. Men vad om det inte blir som man har tänkt sig? Ibland händer det saker i en persons liv som betyder att man måste ändra eller skjuta upp de planer som man har haft. Ofta är det positiva saker som sker, till exempel en ny familjemedlem eller ett överraskande jobberbjudande.

Men det finns en lika stor risk att det är något negativt som påverkar personens liv. Det är det negativa som många inte vill tala om. Men jag tycker att det negativa även är värt att dela med sig av. I dagens läge är det så viktigt att aldrig misslyckas. Du skall alltid vara på topp i det mesta och klara av det som du har valt att pröva på. Vare sig det gäller jobb, skola eller familjeliv och oftast alla tre på en gång. Du ska vara en supermänniska för att passa in i dagens samhälle.

När jag har använt precis de här orden för både människor i min egen ålder (runt 20 år), personer äldre än jag och även professionella så reagerar de antingen med: Jo det stämmer. Eller med: Det är bara du som är lite extra sensitiv eller det är bara de som är lata och inte tar sitt arbete seriöst. Oftast är det de senare svaren som jag får. Är det verkligen jag som är extra sensitiv? Eller är det för mycket press på dagens ungdomar? Kan dagens press verkligen framkalla mentala sjukdomar som depression eller utbrändhet? Eller att man som ungdom inte känner sig värdig eller duktig nog att fortsätta med något som man en gång har misslyckats med? Det är det här jag verkligen vill att man skall tänka mera på. Vilken stress ungdomar går igenom i dag. När man redan vid 15 års ålder skall bestämma i vilken riktning man vill ta sitt arbetsliv.

Det känns som om historien upprepar sig igen. När man tittar på hur ungdomar behandlades för några årtionden sedan och hur de behandlas i dag så är det skrämmande lika. Förr kläddes och behandlades barn och unga som miniatyrvuxna även om de inte hade samma rättigheter som vuxna människor. Det verkar som om vi är på väg tillbaka till det här tänkandet om våra unga och barn. Många tvingas växa upp väldigt snabbt och ta sig an stort ansvar som barn egentligen inte skall behöva ta. När man får ett så stort ansvar som så ung så tror jag att man i något skede antingen kraschar psykiskt, på grund av att det är för mycket ansvar vilket leder till för mycket stress, eller att personen i fråga inte orkar med ansvaret. Det finns förstås otaliga orsaker varför man hamnar utanför samhällets system, men det här är två av de orsaker som jag tror påverkar dagens ungdomar mest.

När det kommer an på den mentala hälsan så vet man mycket mer nu än vad man gjorde då. Varför är det då så att många fortfarande tror att när man är ung så är det antigen ”hormonerna som spökar” eller att man är lat? När en ungdom sedan slutar med vad hen har hållit på med, vare sig det är skola eller jobb så brukar de ofta frysa ut dem omkring sig. En annan orsak varför man ofta fryser ut människor i ens liv är att man skäms över det faktumet att man är utan jobb. Att man inte klarar av små saker som att behålla ett jobb eller att lyckas med skolan. De som lider av depression och ångest och genom det inte kan arbeta eller gå i skolan, brukar ofta bli väldigt ensamma människor. När man inte klarar av det som förväntas av en. Dagliga sysslor som att ens stiga upp från sängen för att gå till matbutiken verkar näst intill omöjliga. Hur är det tänkt att man över huvud taget skall orka gå till arbetet eller skolan om man inte ens orkar stiga upp?

Ungas depression och ångest är en av de största anledningarna till att många unga hamnar utanför det som anses vara ett normalt arbetsliv och skolliv. Jag tar även upp det för att det är många unga som tror att de bara är lata eller att det är normalt att vara ledsen en större del av sin vakna tid. Att det skulle höra till att må på det här sättet när kroppen ändras och det händer mycket nytt i ens liv när man skall bli vuxen.

Det skulle vara väldigt viktigt att både de unga och de vuxna i deras närhet skulle veta mer om de här vanliga psykiska sjudomarna som kan drabba vem som helst, så att man kan hjälpa och stöda varandra så att det kanske inte behöver gå så långt som till depression.

Det finns ingen åldersgräns på vem som kan hamna in i en djup depression.

En annorlunda arbetsdag

halmes bild

Jobbcoachen, som söker arbetsprövningsplatser åt de unga i vår verksamhet sitter inte alltid på kontoret. Jag, Lasse, var med första dagen (en tid), då en tjej startade arbetsprövning på ett bageri klockan 6 en vårdag 2015. Dagen började kl. 5,50 vid bageriet, då bagarmästaren gav oss arbetskläder och uppgifter. Tjejen kom snabbt igång, men själv kände jag mig på något sätt vara i vägen hela tiden. Köttpiroger och munkar bakade vi. Att få vara med på en arbetsplats är inte någon självklarhet, utan sker alltid på arbetsgivarens tillstånd.

Man kan säga, att vara med på en arbetsplats är Arbete med stöd (Tuettu työllistyminen). Jag fick även delta i en konferens i Lissabon om Arbete med stöd denna vår. Arbete med stöd sker på samma sett i hela EU. Konceptet fungerar bra och ger insyn i det arbetet som en praktikant gör. Jag borde kanske skaffa mig alkoholpass, hygienpass, hetarbetskort etc. för nästa gång?

 

Det räcker att du kämpar

Vi har alla fått höra fina historier om hur en människa har hittat sin väg i världen. Någon såg en skadad fågel på gatan när han var ung och bestämde sig där och då att bli veterinär. En annan vill ha ändring och är redo att slåss med knytnävarna för det. En följer sin passion och kärlek oavsett vad de andra runt omkring henne tycker. De vet vad de vill ha, vad kämpa för. De har ett harnesk och ett armborst redo att skjuta med. Jag var inte en av dem.
Så länge som jag kommer ihåg har jag känt mig som en outsider. Inget jag gjorde räckte till. Bara att gå ut var otroligt svårt för mig. Att sitta stilla och hålla käften var egentligen det enda jag lärt mig från mitt barndom. Jag hade aldrig någon som sagt att de var stolta över mig. Jag började undvika sociala situationer så långt jag kunde och under en vanlig skolvecka på lågstadiet hade jag en vana att låsa mig själv till toaletten minst en gång. Jag satt där och grät. Jag hatade mig själv och såg mig sjäv som någonting värdelöst. Jag hade inga talang, var bara ett jävla stort skämt. Och jag hade ingen som skulle ha sagt mig annat. Så jag gjorde ett beslut – jag rymde från verkligheten.

Jag började bygga på en annan verklighet för drygt 15 år sedan. Där kunde jag delta i alla de äventyren jag ville, vara vänner med trollkarl och pop-stjärnor och mest av allt fick jag vara vem som helst. Och jag ville vara vem som helst utan mig själv. Men för att jag levde i min egen fantasi och blev riven till “verkligheten” gång efter gång, började jag ta bitar av det med mig. Bitar av den magin jag kände utanför allt annat, för där var jag en del av någonting större. Där var jag lycklig.

Stunderna då jag var tvungen att vara borta från min fantasi gjorde ont, så jag började limma bitarna jag tagit runt mitt ansikte. Så småningom började det inverka mitt betéende, mitt sätt att tala och tänka. Jag tog med så mycket av det sagolika som jag kunde, utan att ens tänka på det dess mer. Men allt det här gjorde mig till någotning falskt i andras ögon. Det som var sagolikt och magiskt för mig, såg andra som lögner. Det fick jag verkligen lära mig hårda vägen.

Men nu är saken annorlunda. Nu är jag i vuxen ålder. Inget barn, ingen tonårig.

Jag klarar mig fortfarande inte utan min fantasivärld. Det är den jag egentligen lever i, men det är inte den jag vill leva i. Jag vill ha en verklig värld, en som jag kan röra med mina egna händer. Jag kommer inte att bli en läkare eller en som gör välgörenhet. Du behöver inte det heller. Minns du gången då lånade din axel till en vän? Minns du hur du satt en annnan människans behov före dina egna? Då du gav ett leende till en total främling? Då du älskat någon?
Det räcker. Man måste se på världen som den är. Jovisst, det gör ont, men allting som är vackert har blivit byggt av någonting som en gång varit fult. Det räcker med att du vill göra någonting. Du är inte den enda och du är inte ensam. Det räcker att du är här.

Det räcker att du kämpar.

Min tid på Sveps

Jag var mitt i min depression , och svår kris, åt mediciner.

Jag gick till min psykoterapi 3ggr i veckan.  Började snabbt komma längre och längre in i mig.

Och kunde börja fokusera på allt de andra som hände runt en.

En dag började jag googla ungdomsverkstäder, och fann Sveps.

Berättade för min psykolog om det och hon tyckte de lät som en bra ide att vara i kontakt med

dem.  Skickade ett mail iväg till Camilla som jobbar på Sveps som var individuell handledare.

Hon svarade snabbt och vi bestämde en träff. Den dagen kom och jag tog spårvag 10 upp till

dem.  Och där möter jag en glad Camilla, väldigt  öppen och hjälpsam. Vi pratade om vad jag

gjort tidigare. Och hon berättade för mig vilka möjligheter de fanns på Sveps. De var Starten

som var aktuell för mig.  Då gick vi på en rundvandring och hälsa på hos Non-Stop och där efter

hos Starten där Tarre och höll något föredrag. De bestämdes senare om att jag skulle komma

på onsdagen då första gången. Och de såg jag framemot. Matlagning var det på program de

hade vi varje onsdag. Det var att planer och utföra. Det var väldigt trevligt. Efter några gånger

ansåg jag att allt är inte så självklart för alla. Så där kunde jag också vara som stöd och berätta.

Massa program hade vi, banken var på besök några gånger, IT-hur allt påverkas idag, studie och

arbetsmöjligheter. Vi disskuterade massor med Tarre. Och jag började fundera vad vill jag göra ?

Kom snart till att jag ville studera Datanom i Ekenäs. Och Tarre tog på möjligheterna för mig.

Sedan blev de separation med min partner, så blev aktuellt att flytta hem till egna trakter.

Men då behövde jag hjälv av Jana med alla papper och lägenhetsökande.

Där efter blev de besök på socialen och skolan tillsammans med Jana. Och de kändes jätte

tryggt att ha henne med. Det blev flytt och allt var frid och fröjd tänkte jag.  Hittade lägenhet

och vänta att studierna skulle börja. Men de blev inte så kris i familjen blev att ta hand om det.

Allt gick för långt, trodde jag var frisk. Men allt ramlade igen. Pengarna räckte inte till både

studier och hyra.  Men allt slutade gott ändå, hittade min nuvarande kille från Hangö.

Jag tyckte de var tidigt att flytta ihop, men hade nog inget annat val i den situationen.

Han var den ända räddningen. Och idag är jag så frisk som jag kan vara och lycklig tillsammans

med min sambo.

Stort tack till Sveps, till alla personal men mesta till Tarre och Jana. Vi var som en hel familj.

Tur att ni fanns där då jag hade de svårt. Rekommendera varmt.

Företagare i Finland – En svepsares tankar

Jag jobbade som företagare i ca 6 månader, vilket hade sina goda sidor men även dåliga.Företagare var något som jag egentligen inte alls tänkt på att skulle kunna jobba som, men det kom en chans emot så jag tänkte att why not try it.

Började med att ägaren av stället var jag skulle börja jobba tränade upp mej att kunna göra ögonfransförlängningar, vilket blev ett av min jobb där.Under den tid jag tränade så hade jag sparat ihop pengar från den lön jag fått från mitt då varande arbete så jag gick och köpte en spraytan maskin. Sedan gick jag igenom en ganska lång process; gick till patent- och registerstyrelsen, hitta en bokförare, skaffa ett företags bankkonto och en betalningsterminalen. Eftersom jag inte hade jobbat länge med det som jag höll på med så gick det lite trögt i början. Hade inte ännu fått så stor kundkrets så satt för det mesta och fixade på nätsidorna som jag tog själv ansvar om att uppdatera och andra sociala medier, jag byggde även upp en del reklamaffischer och broschyrer som kom i användning.

Det som var bra med att vara företagare var att du kunde ganska mycket själv välja att vilka tider du ville komma på jobb. Inte en enda dag var likadan, förutom att öppnade stället nästan varje dag kl. 9:00. Tiderna gick helt hur kalendern såg ut att väldigt varierande, kunde ha kund #1 kl.9:30, #2 kl.13, #3 kl.15:15, #4 kl.20.Jobbade även på lördagar från 9 till ungefär 15. Beroende helt på hur många och vilka tider kunderna hade bokat, om ingen bokat in tid på lördag så var jag ofta ändå där för att de ibland kom in kunder genom dörren som inte bokat tid och ville genast ha något gjort.Samma gällde helgdagar. Ärligt sagt så de värsta var ibland när man väntat i ca 2-3h på den sista kunden den dagen och så ringde kunden i sista minuten och sa att slipper inte och komma sen heller att vill boka in ny tid, så då var det bara att låta glad och bara säga att no problem.
Även en dålig sak med att vara företagare var om något gick riktigt åt skogen så var det helt ditt eget fel. Att kunden kunde sedan prata vidare om dej till sina bekanta så de ville ju sedan inte komma till just dej för att få ex. sina fransar fixade. I jobbet ingick även det att hålla det städigt i lokalen, hämta in posten, svara i telefonen och boka in tider i kalendern även för de andra företagarna som jobbade där och hålla lite kontakt med de företagare som vi hade samarbete med.

Eftersom att det råkade sej vara dåliga tider i ekonomin så måste stället stängas, så då blev de jobb att skicka in epost och ringa alla platser och berätta att jag tänker stänga mitt företag. Jag skulle ha kunnat fortsätta men valde att stänga för att andra platser hade allt för höga hyror och det lönade sej inte just då.

Skulle jag bli företagare på nytt? Det är en svår fråga, men troligtvis inte för att det var jobbigt med alla papperskrig man hade med olika ställen och så skulle man måsta bygga upp sin kundkrets på nytt. Att stänga var lättare sagt än gjort, hade också en del räkningar på avbetalning som ännu betalar på.

Skulle jag rekommendera till någon att starta eget företag, sure. Men beror helt på var och hurdant du tänkt starta. Och om du har ekonomiskt råd att uppehålla det.